Bedöm markens kolinnehåll med förenklad metod

En grupp brittiska forskare har mätt markkol i matjorden hos lantbrukare och satt det i relation till odling och jordbearbetning. Och de ger konkreta tips till lantbrukare om hur kolinnehållet kan bedömas.

Markforskare från England och USA har genomfört en studie av hur olika markanvändning och jordbearbetning påverkar markkol och aggregatstabiliteten. De tog matjordprover på 40 fält med i huvudsak lättlera på 14 gårdar i Devon och Cornwall i sydvästra England. Kolinnehållet i jorden mättes och lantbrukarna intervjuades om nuvarande och historisk brukning. Förutom kolinnehåll testades jordarnas aggregatstabilitet genom att motstå sönderfall i vatten med den så kallade WSA-metoden. Det är ett slags mått på risk för erosion. Ett antal aggregat med diameter på cirka 10 mm sänktes med en sil ner i destillerat vatten under fem minuter. Därefter lyftes silen upp och ner fem gånger. På en skala med åtta steg mäts sedan sönderfallet.

Markkol - avgörande hur marken används

På de 40 fälten var halten organisk kol i marken i stigande ordning: 2,9 procent för öppen växtodling, 3,2 för vall och ettåriga grödor i växtföljd, 4,0 för permanent bete och 4,4 procent för skogsmark. När det gjorts en korrektion för de olika lerhalterna i fälten blev mängderna organiskt kol i marken: 38 ton/ha för öppen odling, 42 för vall och ettåriga grödor, 52 för permanent betesmark och 50 ton för skogsmark.

Jordens aggregatstabilitet

Även för aggregatstabiliteten var följdordningen liknande som för kolinnehållet. I skalan med åtta steg hade skog och permanent bete sju. Vall och ettåriga grödor i växtföljd hade sex och ettåriga grödor fem.

Tid sedan senaste jordbearbetning

På de 40 fälten var det ett mycket stort intervall av tid sedan senaste jordbearbetning på 0,25 år (3 månader) till cirka 100 år. Det visade sig att tiden sedan senaste bearbetning tydligt påverkade kolinnehållet i jorden där jordar som bearbetas oftare än var tredje år hade lägre kolinnehåll än de som bearbetas mer sällan. Regelbunden plöjning, även om den skedde med längre tidsintervall, förhindrade kolförrådet att nå sin maximala potential.

Om markens användning ändras från exempelvis öppen växtodling till permanent gräs tar det cirka 30 år för ett nytt jämviktsläge att infinna sig där den nya kolinlagringen planat ut, forskarna kallar det ”sink saturation”.

I sin avslutning föreslår forskarna att eftersom jordar med mer kol hade bättre aggregatstabilitet kan WSA-provet fungera som ett mått på markens kolhalt för lerjordar. Och det är ett enkelt prov som lantbrukare kan göra själva för att upptäcka ändring i sin jord efter förändrade metoder och som borde ingå i toolk-kits för att mäta markens hälsa.

Text: Markus Hoffman

Källa: Effekt av jordbruksförvaltning på matjord organiskt kol och aggregatstabilitet i vatten: En fallstudie från sydvästra England, Storbritannien Länk till annan webbplats.