Dikalvsproduktion i Skottland, Irland, Finland och Sverige möter liknande utmaningar

Gräsbaserad uppfödning med låg lönsamhet och höga konsument- och myndighetskrav på hälsa och miljö förenar flera länder i dikalvsproduktionen. Antalet dikor, självförsörjningsgrad och vallarealer skiljer sig stort, men många utmaningar är desamma.

Irland, 90 procent av nötköttet går på export

Irland har drygt 1 miljon dikor och nästan 1,5 miljoner mjölkkor. De exporterar cirka 90 procent av sin nötköttsproduktion. Över 80 procent av åkerarealen är bete och vallodling. Bete och vallodling är deras styrka och här satsar de på att bli ännu bättre med längre betessäsong, bättre betesutnyttjande och lägre kostnader för vallensilage.

De har satt upp tuffa mål för dikalvsproduktionen fram till år 2025. De vill bland annat höja antal avvanda kalvar per ko från idag 0,8 till 0,95 kalv per ko, minska inkalvningsåldern, höja betesutnyttjande, fodereffektiviteten samt slaktvikter och minska foderkostnaderna. Slaktkropp i kg per hektar ligger idag på 222 kg och målet för 2025 är 555 kg per hektar, vilket innebär att antal djur per hektar måste öka. De arbetar mycket med genetiska parametrar och framförallt är det fodereffektiviteten som kan minska klimatpåverkan och höja lönsamheten. De ser stora utmaningar i Brexit, ny CAP-budget och jordbrukets klimatpåverkan.

Storbritannien stor variation i besättningsstorlek

Skottland, England, Wales och Nordirland har tillsammans cirka 1,5 miljoner dikor och antal dikor per besättning varierar från 48 i Skottland till 18 i Nordirland. Självförsörjningsgraden ligger på cirka 80 procent.

Storbritannien arbetar aktivt för att minska klimatutsläppen från köttproduktionen. De satsar mycket på forskning och mätmetoder av olika växthusgaser, som metan och lustgas. De har programmet ”Farming for a better climate” Länk till annan webbplats. som identifierar och premierar ”win-win”-scenarier som minskar växthusgasutsläpp genom bättre produktionsstrategier. De har även demonstrationsgårdar, webbplatser och klimatberäkningsverktyg.

Det gäller dock att göra rätt, till exempel ger avel för mindre vom hos idisslare mindre metan genom att fodret stannar kortare tid i vommen, men då har vi förlorat själva idisslarnas ”kärna”, det vill säga att utnyttja det foder vi själva inte kan äta.

Utmaningarna i Storbritannien är lönsamheten i produktionen, konsumenternas växande motstånd mot rött kött, låga tillväxter hos traditionella raser som Aberdeen Angus, vilket ger mer klimatutsläpp per kg kött och så förstås Brexit.

Finland och Sverige ligger på mycket lägre produktionsnivåer

Finland har liksom Sverige ett annat odlingslandskap. Av vår totala landareal är cirka 75 procent skog, vilket kan jämföras med Irlands 12 procent. Finland har drygt 50 000 dikor, den svenska siffran är drygt 200 000. Besättningsstorlek är runt 16 dikor per besättning i Finland och 20 i Sverige. Självförsörjningsgraden av nötkött för Finland är 80 procent medan den i Sverige ligger på knappt 55 procent.

Professor Marketta Rinne nämnde inget i sin presentation om klimatarbete i nötproduktionen, men däremot att nobelpristagaren A I Virtanens forskning på 1960-talet håller än; idisslare kan försörja sig på ickeprotein, tack vare sina mikroorganismer producerar de själva sina aminosyror. – Lönsamheten i nötköttsproduktionen beror mycket på hur väl vi lyckas marknadsföra våra produkter och hur foderkostnaderna kan hållas nere, sa professor Rinne.

I Sverige kan nötköttsproducenterna göra en klimatkoll genom Greppa Näringen, där de blir medvetna om hur växthusgasutsläppen uppstår och hur de fördelas på gården. De åtgärder som har störst betydelse för klimatet är också viktiga för lönsamheten som till exempel hög fruktsamhet och djurhälsa, bra foder och hög fodereffektivitet.

Text: Carin Clason