Specialyrkesexamen inom jordbrukets vattenhushållning

Sverige har en del att lära av Finland när det gäller kompetensförsörjning till lantbruket om att leda dikningssamfälligheter och göra täckdikningsplaner. Sådan kunskap behövs för att klimatanpassa vattnets infrastruktur i odlingslandskapet.

I Sveriges råder det brist på rådgivare som kan hjälpa lantbrukare med frågor som hör ihop med dikningssamfälligheter. Det är exempelvis svårt att få hjälp att uppdatera en kostnadsfördelningslängd efter fastighetsförändringar som kan ha skett. Att många dikningsföretag saknar aktiva styrelser kan leda till att nödvändigt underhåll inte utförs. Det kan också leda till att kommuner inte har någon motpart när nya markområden i kanten på en tätort exploateras och hårdgörs och dagvatten leds in i befintliga jordbruksdiken. Det finns en del att lära av Finland där det numera erbjuds en utbildning som leder till en så kallad specialyrkesexamen inom jordbrukets vattenhushållning.

Samarbete mellan kommuner

Sedu är namnet på en kommunal samverkan för utbildning som erbjuder grundläggande yrkesutbildning och fortbildning inom olika verksamhetsområden. Totalt finns det 90 examina att välja mellan där specialyrkesexamen inom jordbrukets vattenhushållning är en av dem. Olle Häggblom är verksamhetsledare för finska Täckdikningsföreningen. Han berättar om utbildningen.

- Sedus campus i Ilmajoki erbjuder den enda utbildningen i Finland som leder till specialyrkesexamen inom jordbrukets vattenhushållning. Inom utbildningen för jordbrukets vattenhushållning kan studenten studera till dräneringsplanerare och/eller fördjupa sina kunskaper i vattenhushållning med ämnen som huvudavvattning och täckdikning. Utbildningen genomförs huvudsakligen som webbstudier, vilket möjliggör deltagande från hela Finland, förklarar han.

Utbildningen till täckdikningsplanerare har erbjudits sedan början av 2000-talet. Från år 2017 är det en del av det kompetenssystem som Täckdikningsföreningen upprätthåller. Från år 2012, när den examensinriktade utbildningen första gången kunde sökas offentligt, har ca 140 personer deltagit i undervisningen. Den riktar sig främst till aktivt förvärvsarbetande som är intresserade av jordbrukets vattenhushållning. För närvarande har studenterna ett åldersspann på 20–60 år.

Dikesdisponent

I Finland finns något som heter NTM-centralen, Närings, Trafik- och Miljöcentralen, som ungefär motsvarar funktionen hos en svensk länsstyrelse. NTM-centralen i södra Österbotten, som har ett nationellt ansvar för att producera hydrologisk kunskap om lantbrukets vattenhushållning, har varit en initiativtagare till diknings- och senare disponentutbildningen inom vattenhushållning och för disponentens uppgiftsbeskrivning.

Dikesdisponenterna kallas nuförtiden i regel vattenhushållningsdisponenter, även om båda namnen förekommer. I Finland kallas dikningssamfällighet för dikningssammanslutning, översatt till svenska. I varje sådan finns en ombudsman eller disponent som ska verkställa tagna beslut. Så här ser utbildningen ut.

Obligatoriska examensdelar 110 kp (kompetenspoäng)

• Planering av åkertäckdikning 90 kp
• Användning av mätinstrument och planeringsprogram för täckdikning 20 kp

Valfria examensdelar 70 kp

• Planering av diken 70 kp
• Att fungera som disponent för dikessammanslutning 40 kp
• Förverkligande av täckdikning 40 kp
• Planering av hantering av avrinningsvatten på odlingsområden 30 kp
• Planering av bevattningssystem 30 kp

Går detta att göra i Sverige?

Det finska jordbruket har mindre omfattning än det svenska men de har ändå under lång tid lyckats upprätthålla en utbildning i att göra täckdikningsplaner och kompletterat den med kompetens för att leda dikningssamfälligheter. Det mellankommunala samarbetet Sedu är närmast att likna det som i Sverige kallas för en region. Och NTM-centralen är motsvarande länsstyrelsen. En liknelse blir därför att motsvarande utbildning skulle kunna skapas av en av Sveriges regioner i samarbete med den aktuella länsstyrelsen. Behovet av verksamheten och kompetensen är stor och ökande både i Sverige och Finland i takt med att klimatet förändras.

Källa: Intervju med Olle Häggblom, Finska Täckdikningsföreningen och en artikel i Täckdikningsföreningens tidskrift.

Text: Markus Hoffmann