I en femtioårig mätserie visades att tidiga vallbrott ökade kväveutlakningen betydligt jämfört med om de gjordes i oktober och november. Även om höstvete såddes efter förmådde det inte ta upp tillräckligt med kväve. Foto: Mårten Svensson
Miljöpåverkan av nio vallbrott under 50 år
I en unik mätserie på över 50 år med prov på dräneringsvatten studerades nio vallbrott hos en lantbrukare i Södermanland. Tidiga vallbrott ökade kväveutlakningen betydligt jämfört med om de gjordes i oktober och november. Även om höstvete såddes efter förmådde det inte ta upp tillräckligt med kväve.
Sedan 1972 tar SLU regelbundet vattenprover på dräneringsvatten på ett antal åkrar i landet. De är utvalda för att representera olika jordar, olika medelnederbörd, grödor och odling. Fälten ingår inte i något experiment utan lantbrukarna odlar som vanligt och forskarna följer hur odlingen påverkar vattenkvaliteten. De många årens mätningar har lagt en stor del av grunden till dagens förståelse av växtnäringsläckage. Hanna Kollberg har undersökt vallbrotten på ett av fälten i sitt examensarbete inom Mark/växtagronomprogrammet vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Mitt i Södermanland
Ett av fälten är sju hektar stort och finns på en mjölkgård i Södermanland. Under de cirka 50 årens mätningar har 27 år varit vall och övriga år höst- och vårsäd. 1989 lades fältet om till ekologisk odling. Den genomsnittliga avrinningen av vatten genom stamledningen i täckdikningen har varit cirka 190 mm per år. Alltså 1 900 m3 per hektar. Dräneringsvattnet analyseras regelbundet på bland annat kväve och fosfor och den genomsnittliga kväveutlakningen är cirka 16 kg per hektar och år. Det motsvarar ungefär den genomsnittliga utlakningen från svensk åkermark. Fosforläckaget är cirka 1,2 kg per hektar och år vilket är mer än dubbelt så högt som medeltalet för landet på cirka 0,5 kg.
En förklaring till den relativt låga kväveutlakningen är att det är mellanlera i matjorden och styv lera i alven och ofta odlas vall. En förklaring till det höga fosforläckaget är också att det är lerjord och en stor del av läckaget sker genom partikelbunden fosfor.
Vallbrottsdynamik
Under de cirka 50 åren har vallar brutits mekaniskt nio gånger. Det har skett tidigt i juli, medelsent i augusti/september och sent i oktober/november. Sena vallbrott ökade inte kvävehalten i dräneringsvattnet utan den förblev låg och stabil. Tidiga och medelsena ökade däremot utlakningen betydligt. Den samlade utlakningen under perioden från vallbrottet fram till 1 juli påföljande år var 22-23 kg kväve per hektar för tidiga och medelsena vallbrott och cirka 10 kg per hektar för de sena vallbrotten.
Effekten på fosforläckaget av vallbrottstidpunkten visade ingen statistiskt säkerställd skillnad. Men det fanns en tydlig trend till högre sammanlagda förluster vid sena vallbrott (ca 1,3 kg fosfor per hektar) jämfört med tidiga (ca 0,8 kg per hektar) och medelsena (ca 0,5 kg per hektar). Det kan bero på att sen plöjning ökar matjordens porositet och därmed stimulerar makropor flöden, samt att frysnings- och tiningsprocesser i den sent nedbrukade vallbiomassan kan frigöra löst fosfat när växtceller spricker och läcker fosfat.
Lärdomar
Det finns flera lärdomar att dra efter så många års mätningar på fältet i Södermanland. Här är tre: Efter tidiga och medelsena vallbrott såddes ibland höstvete. Höstvetets kväveupptag räckte dock inte för att stoppa den ökade utlakningen. Det frigjorda kvävet från den nedbrukade vallen räckte både för att försörja höstvetet och till att laka ut extra mycket kväve.
En andra lärdom, som inte har med vallbrott att göra, är att forskarna inte såg någon skillnad i kväve- eller fosforläckage efter övergången till ekologisk odling. Ibland sägs att växtnäringsläckage inte är en fråga om ekologisk eller konventionell odling utan om ändamålsenliga åtgärder. Och betydelsen av tidpunkten för enskilda odlingsåtgärder, som exempelvis vallbrott, syns i denna mätserie. En tredje lärdom är att det inte syns något linjärt samband mellan tillförd mängd växtnäring och läckage. Detta indikerar att det inte är mängden tillförd näring i sig som styr utlakningen, utan hur väl givan är anpassad till grödans upptag.
Text: Markus Hoffmann
