Pengar att spara på att minska gödsling vid fältkanter
Så mycket som en fjärdedel av landets åkermark finns inom 20 meter från en fältkant. En ny studie från SLU visar att det kan vara lönsamt att minska gödslingsgivan av kväve, fosfor och kalium (NPK) där eftersom skörden är lägre av olika skäl. 22 till 28 kg mindre kväve per hektar vore en mer fältkantsoptimerad giva i studien som gjordes på fyra fält.
Lantbrukare är väl förtrogna med att förhållanden i kanten på ett fält skilja sig från de längre in i fältet. Det kan handla om skuggeffekter från träd som gör mikroklimatet annorlunda eller att mer ogräs spridit sig från andra områden medan viltskador och markpackning är andra förklaringar.
En grupp forskare vid SLU i Skara startade i samverkan med Lantmännen ett fältkantsförsök finansierat av Stiftelsen Lantbruksforskning, SLF, där de utgick från fyra fält i Skaraborg. På fälten togs 16 provtagningslinjer ut vinkelräta från fältkanterna. Åtta linjer startade i kanten mot ett annat fält och åtta startade där fältet gränsade mot skog. Prover togs 8, 26 och 45 meter från respektive fältkant. Provet 8 meter från kanten ansågs beskriva förhållandena vid fältkanten. Proverna var jordprov och grödprov och det sistnämnda togs strax före tröskning.
Givan inte optimerad för kanten
Skörden var lägre i fältkanterna än inne i fältet och tusenkornvikten var lägre. Samtidigt var proteinhalten i kärna högre och P-AL och K-AL högre i marken. Det betyder att grödan inte begränsades av tillgången på växtnäring. Det betyder i sin tur att givan inte är optimerad för området nära fältkanten. Baserat på resultaten borde givan mineralgödsel vara i genomsnitt 22 kg lägre N, 5 kg lägre P och 6 kg lägre K per hektar för fältkanter mot andra fält och i genomsnitt 28 kg lägre N, 13 kg lägre P och 19 kg lägre K per hektar i fältkanter som gränsar mot skog. Resultaten baseras på provet 8 meter från fältkant jämfört med provet 45 meter från fältkant.
Win-win
Med nuvarande priser på NPK kan det finnas hundratals kronor att spara per hektar samtidigt som risken för växtnäringsläckage minskar allra närmast diken, där det finns sådana. Så här beskriver Kristin Persson, en av forskarna bakom studien det.
- Precisionsodling, alltså att anpassa mängden gödning eller andra insatsvaror till platsspecifika förhållanden är nästan alltid en win-win. Man undviker att sprida mer gödsel än vad som behövs där behovet är litet samtidigt som man tillgodoser grödans behov där det är stort –inte så konstigt. Det som behövs är kunskap om var behovet är stort och litet. Det behövs mätningar, förklarar hon.
Lokal kunskap finns men osäkert om den används
Anledningen till att forskarna ville genomföra projektet var att ”alla vet” att närmare kanten är odlingsförhållandena annorlunda. Därför undviker man avsiktligt att ta prov där när man markkarterar. Samtidigt fungerar det dåligt med skördekartering på tröska i fältkanterna, det blir mycket felaktiga registreringar vid start, stopp, vändningar och icke-fulla skärbord, och satellitbildernas pixlar påverkas av omgivande förhållanden.
- Vi saknade helt enkelt kunskap om skördenivåer och markegenskaper och således även växtnäringsbehov nära kanter, och med tanke på att de utgör en icke försumbar del av åkermarken var det intressant att undersöka detta. Det bör vara relativt lätt att anpassa givor i en remsa längs kanten antingen manuellt eller med tilldelningsfil. Många kanske redan gör det, baserat på lokal kunskap snarare än mätdata. Det vet vi inte, avslutar Kristin Persson, SLU.
Text: Markus Hoffmann
.jpg)
.jpg)
