VIKTIGT ATT TÄNKA PÅ

• Se till att du har en aktuell markkarta.
• Gör en fosforbalans på skiftesnivå för att få rätt mängd fosfor sett över hela växtföljden.
• Anpassa gödslingen efter markens fosforhalt och grödornas behov.
• Variera givan inom fältet enligt markkartan.
• Sträva på sikt efter att få en lämplig fosforhalt i marken för de grödor du odlar.
• Bra markstruktur gör att rötterna kan utvecklas och komma åt fosforn.
• När du radmyllar eller kombisår får du bättre effekt av gödslingen.
• Potatis, sockerbetor, majs och oljeväxter är de mest fosforkrävande grödorna.
• Undvik att sprida gödsel om det finns risk för ytavrinning och erosion.
• Undvik att sprida stallgödsel på fält där fosforhalten i marken är hög.

Lär känna din jord genom markkartering och fosforbalans

För att kunna gödsla rätt behöver du veta hur mycket fosfor marken innehåller. I Sverige använder vi P-AL-metoden för att markkartera fosfor. Eftersom fosforhalten ändras långsamt är det lagom att markkartera med ungefär 5-15 års mellanrum.

Du kan komplettera med att göra en fosforbalans skiftesvis. Då räknar du ihop hur mycket fosfor du tillfört totalt under en växtföljd på ett visst skifte och jämför med hur mycket grödorna för bort. På lång sikt kommer fosforhalten att öka om du tillför mer fosfor än vad grödorna för bort. Har du hög fosforhalt är det bättre både ekonomiskt och miljömässigt att utnyttja markens förråd och gödsla mindre än vad grödorna för bort.

Anpassa gödslingen till odlingen på din gård

Anpassa gödslingen efter vilka grödor du odlar och sträva efter att på lång sikt få en lämplig fosforhalt i marken. Odlar du bara spannmål och vall räcker det ofta att P-AL ligger i övre delen av klass II eller nedre delen av klass III. För fosforkrävande grödor som potatis, sockerbetor, majs eller oljeväxter är det ett rimligt mål med P-AL i övre delen av klass III eller nedre delen av klass IV A. Det är sällan lönsamt att gödsla upp marken mer än till mitten av klass IV A. Tabell 2 visar underhålls-P-AL för olika grödor, dvs. när det är lönsamt att gödsla lika mycket som grödan för bort.

Rekommenderad fosforgödsling till olika grödor

I tabell 3a finns rekommendationer för fosforgödsling till de vanligaste grödorna vid olika fosforklasser. Tabell 3b visar hur mycket du ska öka eller minska givan om du har högre eller lägre skördnivå än vad som anges i tabell 3a.

Gödsla potatis, sockerbetor, majs och oljeväxter i första hand

Om du inte gödslar med fosfor varje år bör du i första hand gödsla de mest fosforkrävande grödorna i växtföljden som potatis, sockerbetor, majs och oljeväxter. Om du tillför lite mer än behovet till dessa grödor kan du dra ner på gödslingen till övriga grödor i växtföljden så att du får en balanserad fosforgödsling sett över hela växtföljden.

För höstrapsen är det viktigt att plantorna har tillgång till kväve, fosfor och kalium redan på hösten eftersom det förbättrar övervintringen.

Prioritera vårsäd och höstkorn före annan höstsäd

I en spannmålsväxtföljd bör du i första hand fosforgödsla vårsäden, men även höstkorn gynnas av god fosfortillgång. Vårsädens rotsystem är mindre än höstsädens och når därför en mindre jordvolym där fosfor kan tas upp. Om du odlar du både havre och korn, prioritera kornet.

Om jorden har P-AL-klass II eller lägre bör du även fosforgödsla höstsäd. Gödsla redan i samband med sådd så att grödan har tillgång till fosfor på hösten och vid den tidiga tillväxten på våren. Höstgödsling kan öka risken för fosforförluster, men genom att kombiså, mylla eller bruka ned gödseln minskar du risken för förluster och förbättrar effekten av tillförd fosfor.

Lin, ärter, åkerböna och vall har lågt fosforbehov

Lin, ärter, åkerböna och vall är grödor som inte svarar så bra på fosforgödsling. Därför behöver du inte fosforgödsla dessa grödor. Även om dessa grödor har lågt fosforbehov bör du ersätta bortförd fosfor någon gång under växtföljden om jorden ligger i P-AL-klass III eller lägre.

Precisionsgödsla för plånboken och miljön

Ofta är det en ganska stor variation i fosforhalt inom ett skifte. Använd markkartan och precisionsgödsla inom fältet så kan du anpassa givan efter behovet på varje del av skiftet. Det är positivt för både ekonomi och miljö. Du kan använda GPS och göra tilldelningsfiler utifrån markkartan för att styra gödslingen.

Se till att rötterna kan utvecklas och komma åt fosforn

Eftersom fosfor rör sig mycket långsamt i marken så påverkar rötternas utbredning i marken hur mycket fosfor växten kommer åt att ta upp. För att få en bra rottillväxt är det viktigt med bra markstruktur och dränering.

Du får oftast en bättre effekt av gödslingen om du radmyllar eller kombisår fosfor så att näringen placeras nära fröet eller plantan jämfört med om du bredsprider eller brukar ner gödseln. Detta gäller särskilt grödor som har ett begränsat rotsystem i början av växtsäsongen när grödan har en snabb tillväxt, t.ex. potatis, majs, sockerbetor och vårsäd.

Undvik att sprida gödsel när det finns risk för ytavrinning eller erosion

För att undvika förluster är det viktigt att du inte sprider gödsel vid tidpunkter och på platser där det fnns risk för ytavrinning, erosion eller stående vatten. Det gäller särskilt om du inte kan mylla eller bruka ner gödseln. Tänk också på att det kan bildas torksprickor på lerjordar under sommaren där fosfor snabbt kan transporteras ner och läcka ut via dräneringssystemet i samband med gödsling och häftiga regn.

I djurtäta områden med mycket stallgödsel innehåller marken ofta redan mycket fosfor. Undvik att sprida stallgödsel på fält med hög fosforhalt eftersom fosforn då inte utnyttjas på bästa sätt och risken för förluster kan öka. Försök i stället att sprida stallgödsel på andra fält eller samarbeta med växtodlingsgårdar som har mer nytta av stallgödseln.