Så kan risk för fosforförluster hittas i rasthagar för höns

En ny metod för att upptäcka risk för fosforförluster i hönshagar presenteras i en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet.
– Vi hoppas att metoden kan bli ett verktyg på den enskilda gården i arbetet för att minska fosforförluster, säger rådgivaren Malin Lovang.

Det blir allt vanligare med värphöns som vistas utomhus, både i ekologisk och konventionell produktion. Men kunskapen om växtnäringsläckage från rasthagar för höns är begränsad och det är svårt att bedöma riskerna. Hur rasthagarna är utformade och på vilken typ av mark de är belägna på kan också variera stort, vilket gör att näringsförlusterna varierar.

– Även om det är mindre arealer som berörs är det ändå intressant för den individuella gården att kunna arbeta med hönshagarna när man vill arbeta för att minska fosforförlusterna, säger Malin Lovang, rådgivare på Lovang Lantbrukskonsult AB, som tagit fram metoden tillsammans med Helena Aronsson, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Metoden ska fungera som ett hjälpmedel för att bedöma risk för fosforförluster från värphöns med utevistelse. Möjliga åtgärder för att motverka förluster tas också upp. Rapporten fokuserar på fosfor men går även att tillämpa på kväve, enligt rapportförfattarna.

Hitta områden där gödsel och vattenflöden sammanfaller

Gödseln i hagarna tenderar att samlas där hönsen vistas mest. Hur stora förlusterna blir hänger bland annat samman med hönsens vistelsetid i hagen, både på kort sikt och över tid, markegenskaper samt hur stort upptaget av växter är.

Metoden går ut på att hitta de platser som har hög gödselbelastning och som sammanfaller med vattenflöden som riskerar att ta med fosfor till vattendragen. Belastningen är ofta hög nära stallet och på andra ytor där marken är bar. När dessa områden sammanfaller med vattenflöden som dränering, öppna diken, ytvattenbrunnar, grusfilter, stående vatten, ytavrinning, erosion eller sprickbildning ökar risken att fosfor följer med till vattenmiljön.

Möjliga åtgärder som kan stoppa fosforläckage

Några förslag på åtgärder är att avleda takvatten så att det inte belastar ytan framför stallet och leda dräneringsvatten till en fosfordamm.
– Att odla växter som tar upp växtnäring som sedan skördas är en åtgärd, men som är svår att genomföra i praktiken på hårdbelastade ytor, säger Helena Aronsson.

Andra åtgärder är att byta ut ytskiktet på grusytan vid stallet, skapa skyddszoner genom att stängsla bort höns från riskområden, locka hönsen att sprida sig över en större yta eller att flytta hönsen mellan olika fållor. Rapportförfattarna betonar dock att kunskapen är begränsad om vilka åtgärder som är effektiva och inte. De påpekar också att det är viktigt att ta hänsyn till hur kostnadseffektiv en åtgärd är.

– Alla gårdar har unika förutsättningar och måste hitta den bästa lösning för dem, säger Malin Lovang, som nu hoppas att lantbrukare, rådgivare och forskare kan fortsätta bygga upp erfarenheter om växtnäringsläckage från utehöns.

Rapporten sammanfattar resultaten från projektet Det är inne att vara utehöna som skedde i samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet, RISE och rådgivare med medel från Stiftelsen lantbruksforskning. Arbetet presenterades nyligen på ett seminarium arrangerat av Jordbruksverket.