Vi måste fortsätta vidga brandgatan mellan ändligt och förnybart

Nyligen presenterade FNs klimatpanel, IPCC, sin sjätte rapport om världens klimatmässiga tillstånd. Jens Berggren, hållbarhetsexpert på LRF, kommenterar slutsatserna:

Rent allmänt har IPCC fått ihop en imponerande rapport som snarare bekräftar det vi redan vetat än presenterar ny kunskap, menar Jens. Det är en ytterst oroande bild som nu huggs i sten där en fortsatt fossilanvändning hotar våra, men ännu mer lantbrukares i andra delar av världen, möjligheter att binda kol, bygga välstånd och bevara ekosystem. Lantbrukare har i alla tider (åtminstone de senaste 10 000 åren) behövt anpassa sig till väder och vind men ett förändrat klimat pressar oss långt utanför erfarenheternas ramar just i den tid då vår produktion av förnybara, fossilfria produkter och tjänster behövs som allra mest.

Jordbruket drabbas och bidrar

I det batteri med Frågor & Svar som ackompanjerar rapporten utmålas tyvärr jordbruk och avskogning inledningsvis som sektorer som tillsammans med fossilanvändning skapar klimatförändring. Det är olyckligt, men förståeligt ur IPCCs mandat, att de inte gör tydligare skillnad mellan dagens nyttjande av fotosyntesen och förbrukandet av det som lagrades in för 350 miljoner år sedan. Längre fram beskrivs jordbruk som en verksamhet som drabbas av klimatförändringens effekter och som en verksamhet som tillsammans med återbeskogning kan bidra till anpassning. Det är viktigt att ta tillfället i akt att förklara hur mycket den svenska verkligheten skiljer sig från de globala medelvärdena. Visserligen är klimatfrågan global och alla länder ska ta ansvar för att åtgärder genomförs inom samtliga sektorer, men en grov grov beräkning visar att markanvändningens bidrag till klimatförändringen är +23% globalt, medan den i Sverige är cirka -230% genom all den koldioxid som våra skogar årligen binder in.

Ekosystemen hinner kanske inte med

Sammanfattningen för beslutsfattare är tung läsning (både språkligt och för humöret). Som framkom under presskonferensen har de inte så mycket nytt utan bekräftar det som alla intresserade redan trott och tänkt: Fortsatta utsläpp från fossila källor ger ännu större konsekvenser. Ju mer som släpps ut, desto sämre kommer de "naturliga sänkorna" det vill säga landbaserade och marina ekosystem, att fungera. Det är inte tydligt uttryckt, men detta kan ses som ett argument för att ta det lite försiktigt med tankarna kring att lagra en massa kol i skog och mark eftersom det riskerar att börja läcka om vi inte får stopp på fossilförbrukningen tillräckligt snabbt.

Fossilförbrukningen måste upphöra

Det starkaste budskapet man kan läsa är ett oerhört stort stöd för nödvändigheten av att sluta förbruka fossila energiresurser. En verkligt oroande farhåga är att de kemiska, fysikaliska och ekologiska systemen, som hittills kompenserat för andra utsläpp och i nuläget bidrar till att bromsa uppvärmningen och minska halten växthusgaser i atmosfären, riskerar att börja förlora denna förmåga. Den enorma tröghet som finns i systemen gör också att det kan ta upp till tusen år att vända trender av avsmältning och andra effekter från det att vi väl börjar minska utsläppen.

Kan korna riskeras att pekas ut?

I de delar där man beskriver möjligheterna att hantera klimatutmaningen lyfter man fram potentialen i att binda och lagra koldioxid. Eftersom man tydligt påpekar att detta kan påverka vattentillgång, livsmedelsproduktion och den biologiska mångfalden utgör sannolikt lagring av koldioxid från biomassa en stor del av denna potential. En annan möjlighet som lyfts fram till snabb minskning av klimatpåverkan är genom den kortlivade klimatgasen metan vilket även skulle gynna luftkvaliteten. Det ser inte ut som att IPCC-rapporten i första hand avser utsläpp av biogen metan, men det finns en stor risk att motståndare till idisslare kommer att tolka detta som en anklagelse mot korna.

Lantbruket klarar det men måste också få betalt

Vi bör hålla fast vid att fortsatta utsläpp från fossila källor måste bort och när frågan ställs hålla fram hur mycket lantbruket redan minskat utsläppen av biogen metan i Sverige. Vi har bara hälften så många idisslare som för 100 år sedan och har bland världens mest klimateffektiva produktion. Precis som för skogen, som bundit in ca 1,5 miljarder ton CO2 sedan 1990, har lantbruket visat att det går att kombinera klimat-, miljö och samhällsnytta – den stora svårigheten är att få betalt för det så att det svenska lantbruket kan fortsätta leverera och utvecklas. Och vi måste fortsätta vidga brandgatan mellan ändligt och förnybart.

Källa: lrf.se Länk till annan webbplats.