Ny lärobok om kväveutlakning från åkermark

Efter snart 40 års svensk forskning om orsaker till kväveutlakning från åkermark är många av frågetecknen uträtade. Nu presenterar SLU den senaste kunskapen i pedagogisk form i en ny rapport.

Många känner numera till att det utlakas mera kväve från sandjordar än lerjordar och att vallodling läcker mindre än spannmålsodling men många har nog inte sett det illustreras så tydligt som i den nya rapporten som Helena Aronsson och Katarina Kyllmar, SLU skrivit. De har skrivit den på uppdrag åt Havs- och Vattenmyndigheten och rapporten sammanfattar kunskapen om varför det läcker kväve från odlingsmark och ger exempel på effektiva miljöåtgärder. I rapporten finns nyckeltal som att medelutlakningen från svensk åkermark är cirka 19 kilo kväve per hektar och år och att bakgrundsutlakningen är 5 kilo. Det ska inte tolkas som att hela mellanskillnaden är åtgärdbar. Det mesta av utlakningen beror på att odling sker snarare än hur den sker. Vad är egentligen den viktigaste nya kunskapen på senare tid om kväveutlakning från åkermark?

– Något vi blivit påminda om under senare år är att klimatförändringarna gör det är svårare att lita på att skörden blir som förväntat. Även om många lantbrukare är bra på att anpassa gödselgivorna efter grödans behov så kan vädret spela spratt och leda till dålig skörd. Då är det viktigt att ha något som växer under hösten och som tar upp kväve, t ex en mellangröda. En höstväxande gröda mildrar risker för ökat kväveläckage efter en dålig skörd. Våra åkrar ska vara gröna året runt om det går, säger Helena Aronsson, SLU.

Jordarten är avgörande

I figuren nedan syns tydligt hur avgörande lerhalten är för kväveutlakningen. Figuren visar beräknad kväveutlakning för vårsådd spannmål i södra Sverige. Lerhalten i de 10 jordarterna är från < 10 procent till > 40 procent. Enkelkornjordar sköljs genom mer effektiv än lerjordar av infiltrerande regnvatten. I gengäld kan gasavgången av kväve som kvävgas vara större på lerjordar.

Grödan är också viktig

Vilken växt som odlas har stor betydelse för kväveutlakningen. Växtens egenskaper som hur lång växtperiod den har och hur djupt rotsystem den har är två viktiga egenskaper. Figuren nedan är ett exempel på utlakning från olika grödor under normal väderlek på en och samma jord (sandy loam, ungefär lättlera) och på en och samma plats (sydvästra Skåne). I ena änden av skalan finns potatis och i den andra vall. Hade grönsaker ingått i bilden kunde en del av dem placerat sig med ännu högre utlakning än potatis och odling av skog hade placerat sig med ännu lägre utlakning än vall.

I texten ovan illustreras två av de mest styrande faktorerna för hur mycket kväve som utlakas. I rapporten finns utförliga beskrivningar av fler faktorer som exempelvis gödslingens och täckdikningens betydelse.