En skyddszon bredvid vattendrag minskar avrinning till vattendrag och motverkar övergödning i sjöar och hav. Foto: Mårten Svensson
Skyddszoner längs diken och vattendrag har blivit en slags reklamskylt för lantbrukets miljöarbete. Dessutom är det få åtgärder som är så bra för både minskat näringsläckage, säkrare växtskydd och för biologisk mångfald.
Skyddszon, kantzon, buffertzon – kärt barn har många namn. Oavsett namnet minskar de fosfortillförsel genom erosion till vattendrag. En stor del av fosforn förloras genom jorderosion, och då kan skyddszonen fungera som ett filter där jordpartiklarna och fosforn fastnar.
Zonen fungerar däremot inte lika bra för kväve eftersom kväve inte binds till jordpartiklar utan är vattenlösligt. Kvävet rinner istället ner till grundvattnet eller ut genom dräneringsrör under skyddszonen.
Skyddszoner är en av de vanligaste miljöåtgärderna i alla de Europeiska länderna. Inte minst har de fått stor utbredning i Finland och Norge där problemen med jorderosion är större än i Sverige. Det råder ganska stor enighet om att de fungerar även om bredd och bästa utformning behöver fortsätta undersökas.
Praktiska tips
Sidan uppdaterades 2019-05-16 av Alexander Regnér
Relaterade länkar
På Jordbruksverkets hemsida kan du läsa mer om miljöersättningar för skyddszoner.
Filmer
Lär dig hur du anlägger blommande kantzoner. Blommor hjälper pollinatörer som humlor, bin och fjärilar. Det ger en rikare biologisk mångfald i odlingslandskapet och kan ge större skördar.
Relaterade broschyrer
Läs mer i Greppa Näringens skrifter.