Greppa logotyp, länk till startsidan.
Greppa logotyp, länk till startsidan.

Fältbalanser beskriver variationen inom en gård bättre än en gårdsbalans, men är mer arbetskrävande. Den kan dock vara befogad på gårdar med stor variation, menar forskarna. Foto: Alex Regnér

Växtnäringsbalanser för varje fält eller för hela gården?

En växtnäringsbalans för varje fält beskriver risken för miljöpåverkan från kväveutlakning bättre än en gårdsbalans. Men en fältbalans är så pass arbetskrävande att den inte kan rekommenderas generellt, enligt en ny holländsk studie.

Sedan januari 2017 måste alla mjölkgårdar i Holland göra en årlig beräkning av gårdens kväve- och fosforprestanda med ett verktyg som förkortas ANCA (Annual farm Nutrient Cycling Assessment). Med ANCA beräknas en grödvis växtnäringsbalans för kväve och fosfor som sedan summeras för hela gården. I ANCA beräknas dessutom kväveutlakning och gasförluster av kväve.

I Greppa Näringen beräknas kväveutlakningen direkt med hjälp av verktyget VERA och uppgifter om gröda, jordart och årets odlingsmetoder. I ANCA beräknas kväveutlakningen indirekt som en andel av fältets kvävebalans efter att fälten summerats ihop för hela gården.

I den här studien jämfördes ANCA-metoden för kväveutlakning med att göra en beräkning för varje fälts balans med en ”kväveläckagefaktor” med utgångspunkt i jordart, gröda och avstånd till grundvattenytan.

Fem mjölkgårdar i fokus

Testet gjordes på fem mjölkgårdar spridda över Holland. Gårdarna varierade i storlek från 42 till 141 hektar med 84 till 182 kor. Markerna på tre av gårdarna var mest sandjordar och lerjordar på de andra två.

Mjölkproduktionen uttryckt per hektar varierade från 11 450 till 23 500 kg mjölk per hektar. Kvävegödslingen till vall varierade från cirka 350 till 450 kg kväve per hektar på de fem gårdarna, där de flesta gödslade kring 400 kg.

Fyra av gårdarna hade undantag från EU:s nitratdirektiv och tilläts gödsla med 230 kg kväve från stallgödsel per hektar istället för 170. Ettåriga grödor klumpades ihop i undersökningen och gödslingen till dem varierade från cirka 150 till 300 kg kväve per hektar.

Fältbalanser fångar variation – men är arbetskrävande

Det genomsnittliga kväveöverskottet varierade från 40 till 125 kg kväve per hektar när fältbalanserna summerades för hela gårdarna. Det är lägre siffor än på svenska mjölkgårdar och beror alltså på en annan metod att räkna varför det inte går att jämföra.

Det visade sig att även gårdar med ganska homogen sammansättning av jordar hade stor variation i fältbalanser. För vall varierade det från -20 till 150 kg kväve per hektar och för ettåriga grödor -13 till 76 kg kväve per hektar för en och samma slags jord och gröda.

Forskarna menar att fältbalanser bättre beskriver den aktuella kväveutlakningen än en gårdsbalans. En viktig förklaring till det är att på bördiga fält med hög avkastning kan fältbalansen bli negativ. Och om fält med under- och överskott blandas i en gårdsbalans, blir den genomsnittliga kväveutlakningen för gården lägre än den är i verkligheten eftersom modellen räknar utlakning som en andel av överskottet.

Som avslutning tycker forskarna att fältbalanser bättre beskriver variationen inom en gård. De förklarar dock att eftersom det är mer arbetskrävande att upprätta en sådan – och det ofta saknas data – är det än så länge bara befogat med den ansträngningen på gårdar med stor variation i jordar och skötsel.

Text: Markus Hoffmann

Dela

Prenumerera på nyhetsbrevet

Vill du prenumerera på Greppa Näringens nyhetsbrev och få de senaste nyheterna inom miljö och klimat till din mejlbox två gånger i veckan?

Prenumerera på Greppas nyhetsbrev

Relaterade nyheter