Hantera kväve i skörderester i ekologisk odling

Att samla in skörderester och lagra dem över vintern och sedan tillföra dem till rätt huvudgröda på våren kan förbättra kvävehushållningen på ekologiska gårdar utan djur och stallgödsel.

Att försörja grödor i ekologisk odling med tillräcklig mängd kväve på gårdar utan djurhållning är en utmaning. I ett odlingsförsök på försöksgården Lönnstorp utanför Lund provades olika sätt att försörja grödor med kväve från skörderester. De tre metoderna som provades var: att

1. ensilera skörderester och sedan röta dem och tillföra rötresten till grödor i växtföljden som inte är kvävefixerande,
2. att ensilera skörderester och fördela dem till olika grödor i växtföljden och
3. att låta skörderesterna vara kvar på marken.

Det fanns sex grödor i växtföljden som bestod av: korn/ärt, linser/havre, vitkål, rödbeta och råg. Den sjätte grödan var en gröngödslingsvall. När den ordinarie grödan inte fanns under vintern såddes olika vintergrödor som oljerättika, vitklöver och rajgräs.

Ingen stor skillnad mellan metoder

Det totala kväveupptaget i ovanjordiska växtdelar, alltså inte rötter, varierade mellan 140 och 180 kg N per hektar och år. Av det kom 23 - 40 kg från kvävefixering. Och som medeltal för hela växtföljden kom 110 – 140 kg N per hektar från marken. Kväveförsörjningen från marken skiljde inte mycket mellan de tre metoderna för skördereståterföring. Mängden kväve i ätbara växtdelar i de fem livsmedelsgrödorna varierade mellan 49 och 60 kg N per hektar. Mest kväve fanns i rågskörden och minst i blandningen av ärt/havre. Inte heller denna kvävefraktion påverkades nämnvärt av vilken av de tre metoderna för skördereståterföring som användes.

Kväve förlorades vid ensilering och rötning

En trolig orsak till att kväveupptaget från marken där rötrest tillfördes inte blev större i icke-kvävefixerande grödor än för de båda andra metoderna var troligen att ammoniumkoncentrationen i rötresten var låg. Det totala innehållet av kväve i rötresten var lågt i jämförelse med de färska skörderesterna som lämnades på fältet och också i jämförelse med den andra metoden där de ensilerades. Det tyder på kväveförluster vid ensileringen och/eller vid hantering av rötrest. Fältförluster av kväve vid spridning av rötresten hade kunnat minskas genom att injektera den direkt i jorden men det var inte möjligt i försöket.

Normalt ska större överskott av kväve undvikas för att minska förluster till miljön men om utgångssituationen är stark kvävebrist eller underskott är det relativ sett bättre med ett ökat överskott. I denna studie var ordningen i fältbalansen att kväveöverskottet var lägst när skörderesterna lämnades på fältet och högst när skörderesterna återfördes i rötad form. En slutsats är att på ekologiska gårdar utan djur och stallgödsel blir det ett extra viktigt strategiskt beslut var i växtföljden eventuella kvävekällor från biomassa ska tillföras. Och att samla in skörderester och lagra dem över vintern, som exempelvis ensilage, kan minska läckaget av kväve från dem jämfört med om de skulle ligga kvar på fält eller brukas ner.

Källa: T. Råberg, G. Carlsson, E. Jensen (2018) Nitrogen balance in a stockless organic cropping system with different strategies for internal N cycling via residual biomass. Nutrient Cycling in Agroecosystems , Volume OnlineFirst – Jul 31, 2018