Greppa logotyp, länk till startsidan.
Greppa logotyp, länk till startsidan.

Bild: Carin Clason

Nötköttets klimatpåverkan har kartlagts i Sverige och Danmark

Klimatavtrycket från nötköttsproduktionen skiljer sig stort mellan olika uppfödningssystem. Störst inverkan har fodersmältningen, men även andra faktorer som areal- och foderutnyttjande samt foderodling och kolinlagring påverkar avtrycket på klimatet.

Svenska och danska forskare har gjort en studie med hjälp av Livscykelanalyser (LCA) där nio uppfödningssystem från både mjölk- och köttrasdjur jämfördes. Resultaten visade att utsläppen av växthusgaser varierade stort mellan de olika produktionsformerna, från 8,9 till 29,7 kilo koldioxidekvivalenter (CO2-e) per kilo slaktad vikt.

Författarna menar dock att det är viktigt att se helheten och att räkna med att klimatpåverkan inte är den enda miljöfrågan. Att behålla den biologiska mångfalden kan betraktas som ett lika stort eller större globalt problem som klimatförändringar. Betesbaserad köttproduktion från självrekryterande köttproduktion och mjölkproduktion ger klimatpåverkan men är på samma gång oersättliga för att bevara den biologiska mångfalden.

Olika uppfödningssystem

Fem danska och fyra svenska uppfödningssystem som var typiska för respektive land undersöktes i studien. Det var tre system med dikalvar från självrekryterande köttproduktion och sex med kalvar från mjölkproduktion. Uppfödningen av köttrasdjur innefattade ett extensivt danskt system och två intensiva, danskt respektive svenskt. I Mjölkrassystemen ingick både stutuppfödning, mellankalv och ungtjursuppfödning.

Figur 1. Klimatpåverkan från nio olika uppfödningssystem i Sverige och Danmark.

Ett bra foderutnyttjande sänker klimatpåverkan

Ungtjurarna från mjölkproduktionen hade den lägsta klimatpåverkan (8,9-11,5 kg CO2-e/kg slaktvikt)  och foderanvändandet (7,3 till 11,1 kg ts per kg slaktvikt). Stutuppfödningen i sin tur uppvisade en klimatpåverkan på 16,6 till 17 kg CO2-e/kg slaktvikt och en foderanvändning på 13,2-15,5 kg ts/kg slaktvikt. Den högsta klimatpåverkan och foderanvändandet hade den självrekryterande kött- produktionen med 23,1-29,7 kg CO2-e/ kg slaktvikt respektive 20,9-29,8 kg ts/ kg slaktvikt.

Figur 2. Klimatpåverkan när kolinlagring och markanvändande inkluderas.

Arealanvändning och kolinlagring i mark

I studien beräknades även hur stor areal som krävs i de olika uppfödningssystemen, kolinlagring samt hur användningen av areal och LUC (Land Use Change) påverkar nötköttets klimatpåverkan. LUC beräknas och diskuteras oftast när det är frågan om avskogning i till exempel Sydamerika, men är relevant att räkna med då all användning av foderväxter påverkar markanvändandet någonstans i världen. Produktionen av gräs på permanenta beten och naturbetesmarker antogs inte påverka LUC i denna studie då arealerna inte hade någon alternativanvändning. 

När kolinlagringen och arealanvändningen inkluderas i beräkningar sker en viss förändring i klimatpåverkan, totalt sett minskar klimatpåverkan för alla uppfödningssystemen utom de 3 mer intensiva mjölkrassystemen(se fig.2)

Stor skillnad mellan uppfödningssystem

Slutsatserna från studien var att resursanvändningen per kilo slaktvikt, växthusgasutsläpp, förändring av arealutnyttjande och kolinlagring skiljer sig markant mellan olika uppfödningssystem i nötköttsproduktionen. Det som påverkar mest är foderanvändandet och ett högt foderutnyttjande hos djuren, djur som växer snabbare med ett högt foderutnyttjande och därmed ett lägre foderintag ger ett lägre klimatavtryck per kg kött.

Studien ingick i interregprojektet REKS (regional nöt- och lammköttsproduktion-en tillväxtmotor)

Dela

Prenumerera på nyhetsbrevet

Vill du prenumerera på Greppa Näringens nyhetsbrev och få de senaste nyheterna inom miljö och klimat till din mejlbox två gånger i veckan?

Prenumerera på Greppas nyhetsbrev

Relaterade nyheter